I år händer det. I år är året vi går hela kungsleden, alla 450km av den. I år är året där all träning och planering inte går till spillo. I år är året vi klarar det. I år är året vi stryker denna led från vår bucket list. I år är året vi lär känna oss själva och varandra på en ny nivå. I år är året.
I år valde vi att ta nattåget direkt till Abisko istället för att flyga till Kiruna och sedan ta buss till Abisko. På så vis anländer man och kan börja gå vid kl.12 istället för kl.17, om än en dag senare p.g.a. 18h på ett nattåg.
Direkt från start är det tydligt att detta är en högoktanig resa då vi får börja med att köra ut två friåkare från vår sovkupé som inte tittat tillräckligt på dagens datum. Det tåg de köpt biljett för hade lämnat stationen för 24 timmar sedan. Kvar är då jag, Anders och en Tysk man i sina bästa 40 år som inte tycks träffa människor särskilt ofta. Han verkar inte helt nöjd med sina kupékamrater som omedelbart öppnar varsin öl och släpper ut omklädningsrumsmentaliteten som hålls inlåst till vardags.
Han försöker sätta stopp på detta genom att gå och lägga sig kl. 20:00 varpå grabbigheten får förflytta sig till den bastutempererade bistron några vagnar bort där några fler öl försvinner från SJs inventarier.
När vi till sist bestämmer oss för att kvällen är gammal och går och lägger oss tar det inte lång tid innan Anders mytomspunna lockrop börjar i överslafen. Biologer, geologer och andra vetenskapsmän grubblar fortfarande över vad exakt det är han försöker locka till sig, men min teori är att han undermedvetet är på jakt efter en frivandrande inlandsis som han kan förföra med sina liknande läten nattetid.
Det blir mycket uppenbart att Tysken i själva fallet är en man och inte en inlandsis då han bankar flertalet gånger på min säng (för er som aldrig varit i en SJ liggkupé är det alltså tre sängar över varandra, som en trippel våningssäng) då jag antar att han uppfattar oljudet som så högljut att det inte rimligtvis kan komma två sängar uppifrån. När jag hänger mig ner och frågar vad fan han håller på med efter fjärde eller femte dunken i min säng så släcks lampan där under utan ett ord.
Vår sömnlöse kupékompis går av i Gällivare och det tar inte många ögonblick innan vår kupé fylls av power metal och Roger Pontare för att tagga till inför årets äventyr.
Väl avstigna i Abisko styr vi vant stegen mot Fjällstationen där lite nödvändigheter som gas, myggmedel och kontanter inhandlas för att sedan infinna oss på restaurangen där vi proppar oss fulla med riktigt undermålig Pasta Carbonara innan avstamp ut på leden. Här någonstans tappar jag också stegräknaren som jag planerat ha på mig under resans gång för att kunna tillföra lite kuriosa om antalet steg per dag till bloggen. Bra start.
