[18km] Vuonatjvik – Jäckvik
Vaknar i en bastu till tält vid 8 ungefär och känner direkt att fötterna känns ömmare än vanligt efter gårdagen och kör en snabb massage innan frukost käkas på verandan till en av stugorna i den lilla stugby, till de inneboende semesterfirarnas förvirring som inte verkade ha sett en viking eller ett stormkök förut.
Båten över sjön parkerar lite fint genom att stranda sig själv med fören och låter sedan passagerarna kliva på för att sedan backa ut igen. Kapten är samma man som driver byn och vi pratar hela vägen över sjön där det kommer upp på tal att han är gammal yrkespilot som lät bygga Vuonatjvik som sin pension. Han har ett litet pontonplan som ligger och guppar vid bryggan bredvid alla båtarna och det är hans leksak säger han, riktigt go gubbe som delar med sig av sin oförståelse till terränglöpare. ”Det är som att be om att bryta benen” säger han och berättar sen i detalj hur man behöver göra om man ska hämta någon som brutit benet på
fjället och behöver räta ut benen innan de flyttas, som han verkar ha gjort några gånger och frasen ”de skriker som grisar” yttras ett par gånger och jag blir riktigt omotiverad till att bryta ett ben på fjället.
Väl på andra sidan börjar dagen med terräng som känns igen; brant uppför genom tät björkskog. Solen välkomnar mig till andra sidan också och verkar ha hittat den enda glipa som finns i det annars konstanta molntäcket. Skitsol. Det går ganska snabbt att komma över och ner på andra sidan dock och här känns det som att man teleporterats tillbaka söderut till Sörmlandsleden, riktigt tät och gammal löv & barrskog så långt ögat når.
Efter ungefär 13km kommer jag fram till den första båtturen där motordriven skjuts mot betalning inte är ett alternativ och man istället får ro över det några hundra meter breda utloppet från vad jag gissar är Piteåälven. Det känns dock som att det är några kilometer över på grund av starka strömmar och att årtullar är en uppfinning som oförklarligt nog inte verkar ha letat sig upp till Norrbotten. Jag svär många gånger på den korta turen för att en åra flyger iväg som resulterar i att jag tappar kurs p.g.a. den starka strömmen från sidan. Den gud som vakar över Kungsleden ler dock mot mig då jag möter en annan halvvägs över, vilket då betyder att jag bara behöver ro en gång, istället för tre (det finns 3 båtar vid varje båtöverfart och det ska alltid finnas minst en båt på varje sida). Väl på andra sidan sätter jag mig i ett vindskydd och slänger upp fötterna i högläge en stund.
Jag var uppenbarligen inte den enda som fick kämpa med båten
När jag satt igång igen hinner jag bara gå nån kilometer innan jag traskar på en liten grusväg och nu känns det verkligen som att jag är tillbaka på sörmlandsleden igen. En jävla väg mitt i allt är ju inte riktigt vad jag känner att jag vill se, även om det återkallar en drös goda minnen från när jag och Anders gick från Eskilstuna till Katrineholm i våras, där väghatet föddes.
I Jäckvik finns en liten ICA butik som är den första faktiska affären på hela resan och jag handlar på mig frukt, glass, godis och tandkräm då Anders var tandkrämsansvarig och jag sätter mig på parkeringen utanför och trycker i mig en GB Sandwich, två bananer och en persika. Medan jag sitter där anländer några veteranbilar. Strax därefter anländer några till och inom kort är det som ett småskaligt power meet på den lilla parkeringen. Samtliga bilar har norska registreringsplåtar och alla förare går in i butiken och kommer ut med 1-2 kassar fulla med snusstockar och sedan drar de vidare. Jag hann se en Jaguar E-type, en BMW 6-serie från 70-talet, en Austin Heley och några fler iögonfallande som jag inte kunde identifiera.
Vid 16 ungefär checkar jag in på Kyrkans Fjällgård och köper en natt i säng. Jättetrevligt äldre par som verkar underhålla stället och tanten frågar om jag vill basta, vilket besvaras med ett tydligt ”Ja” efter nån sekunds betänketid om jag verkligen hörde rätt och hon springer iväg och slår igång bastun åt mig, vilken legend! Där sitter jag sen själv i nästan 2 timmar och masserar ömma muskler och fötter och jag kände mig som pånyttfödd när jag kom ångande ut därifrån.
Känner att vänster knä är ömt i stegen men nu är det försent att börja lyssna. Jag tänker inte sluta nu.