[28km] Serve – Tärnasjö – Syter
Ovädret som utlovats syns inte av vid frukosten och det värsta som syns till utanför är ett väldigt lätt duggregn och grå moln, men stugvärden säger att morgonens väderleksrapport är oförändrad sedan igår kväll.
Jag kommer iväg vid 08.30 och går ungefär 1km innan det utlovade vädret börjar visa sig och jag byter om till regnbyxor och tar av mig regnjackan, jag blir ju blöt ändå p.g.a. haglöfs så kan lika gärna vara sval och blöt istället för varm och blöt tänker jag. Jag möter några på vägen som ser nästan irriterat förvirrade ut över att jag går i t-shirt medan de själva har fullt regnställ på sig. ”Kan man göra sådär?”.
Jag går snabbt och utan raster för att hålla värmen uppe och det känns som att jag nästan teleporterar 14km till Tärnasjö där jag tänkt luncha, känner mig knappt hungrig när jag kommer fram, men jag stannar ändå i en timme och äter medan regnet tilltar ytterligare utanför.
När jag börjar gå igen så har det börjat regna ännu mer (nu ett riktigt ösregn) och även börjat blåsa, så regnjackan får stanna på för att hålla borta vinden som den chockerande nog klarar av med sin 28,000mm vattenpelare… Det är riktigt lerigt och jävligt nu efter allt regn som fortsätter att vräka ner och leden har förvandlats till en extremt lång och långgrund sjö snarare än en stig som man plaskar runt i nästkommande 10km.
Ett avbrott i den annars ganska enformiga naturen kommer i form av broar, när man ska ta sig över Tärnasjön där man löst problemet med sjökorsning på ett annorlunda sätt, nämligen att bygga 7st (5st stora & 2 mindre) hängbroar som går mellan öarna som ligger i sjön. Det är riktigt häftigt att gå från bro till ö till bro till ö en stund och under broarna beter sig sjön mer som en älv då det strömmar riktigt mellan öarna. Jag stannar flera gånger och kikar efter vakande fisk och hinner se 4-5st riktigt fina vak på de minuterna jag stannade och det rycker rejält i flugfiskefingrarna.
Efter brosamlingen går det 1km tokbrant rakt uppför den lägre halvan av ett berg som också är riktigt ’rolig’ att gå upp för i det nu nästan strömmande underlaget och strax efter detta så skymtar man stugan nån kilometer bort. När jag kommer fram är jag helt genomblöt, förutom om fötterna. Jag förstår inte riktigt hur Tyskarna har lyckats göra så fantastiskt otroligt jävla skitbra kängor, men jösses vilken stabil grund de varit att stå på (heh) hela resan.
Stugan är full av ungjävlar som härjar runt och jag är nu ännu mer glad över att tälta, trots det ihärdiga vädret som fortfarande rasar utanför. Jag är den enda som tältar i den annars fullpackade stugan och jag kan nu slå upp tältet på under 4 minuter trots att det ryms 3 personer där inne, tack Hilleberg för bra design <3.
När jag kommer in igen så frågar en s.k. Stockholmsfarsa om jag verkligen ska tälta i ovädret och om jag är okej med att bli blöt. Han verkar skeptisk trots att jag lite avfärdande säger att det stått emot värre väder bara senaste veckorna. Han har nog aldrig hört talas om Hilleberg.
Stugvärden informerar om att jag är den 100e personen som gått från Abisko och passerat i år (som hon sett/pratat med). Jag vet inte varför men det gör mig glad.
Det känns inte riktigt som att det är sista natten. Det kanske inte riktigt ”lagt sig” än bara. Det känns bra att snart vara klar och även om de sista dagarna är i riktigt skitväder så är jag lite nöjd över det. Det känns moralbyggande på något vis och det är nästan skönt att det är lite extra jobbigt sista dagarna. Jag får samma konflikterande känsla i kroppen när jag går ute på vintern när det är riktigt kallt, ungefär som att det borde vara jobbigt, men det faktum att det är jobbigt gör det lättare för att man kan vara lite nöjdare över att man gör det.
Har lite svårt att samla mina tankar. Eventuellt är det p.g.a. dagiset bakom mig i stugan eller så kanske det är lite blandade känslor kring resans slut.
Vad är syftet egentligen?
