[17km] Pårte – Kvikkjokk
När jag och Anne ger oss av vid (enligt oss) hurtiga 08 efter frukost så är morgonpigga Nicklas redan borta sedan 45 minuter och har valt att köra dagens etapp i sina barfotaskor, såna där med supertunn sula och individuella tår på. Riktig galning.
Jag och Anne ger oss av och om det är värmen, att komma ikapp Nicklas eller den relativt lätta terrängen som motiverar vet jag inte men vi går i ett rasande tempo första två timmarna och tar bara en snabb paus vid en sjö för att ta några bilder. Enda gången vi hejdar oss och saktar ner är på de riktigt steniga partierna som kommer lite till och från men annars har vi fortsatt hög takt medan vi går och pratar om det mesta.
Vid 11 kommer vi fram till en idyllisk liten glänta bredvid en bäck där Nicklas sitter och tar en paus. Han stannade först för att rasta lite och såg sedan att han hade täckning igen och passade på att ringa till sin bror och mamma som han sen ska möta upp i Kvikkjokk och fortsätta gå med resten av vägen. Vi stannar där i goda 30 minuter och äter upp oss lite och laddar batterierna i solen. Efter det fortsätter vi tillsammans och håller ihop resten av dagen.
Vi anar att vi är nära Kvikkjokk då den massiva forsen som går igenom den lilla stugbyn hörs på över 2km och dånet blir högre och högre ju mer tid som passerar. Väl i Kvikkjokk så slås jag av hur stort det är. Det är verkligen en stugby snarare än en fjällstation/stuga och det är riktigt mycket folk som precis avslutat eller ska påbörja sina vandringar. Torgskräcken sätter in och efter att ha hämtat ut mitt och Anders paket med mat så går jag och tar en välbehövlig dusch. Efter att tältet har slagits upp i 25+ så var duschen ganska snabbt ogjord och jag är dyngsur av svett igen och jag går då ner till forsen och passar på att tvätta och hänga kläder medan det är så varmt.
När jag kommer upp till stugan och ansluter till deras Wi-Fi så blir man givetvis överöst av notifikationer när man är så populär som jag, men en som sticker ut från mängden är en Facebook Messenger notifikation från Anders där allt jag hinner läsa är ”lasarett” och jag blir då uppdaterad att Anders blivit upphämtad med ambulanshelikopter samma dag som jag lämnade honom i Aktse och flugen till Gällivare sjukhus där han ligger och blir behandlad för någon form av infektion. Han var kraftigt uttorkad och undernärd när han kom in till sjukhuset och sattes på dropp direkt, men verkar vara påväg åt rätt håll när jag chattar med honom en stund (han låg på lasarett i 6 dagar totalt innan han fick åka hem). Han meddelar också att sjukhusservicen i Norrland är att föredra över mellansverige, så ska ni bli sjuka någon gång så se till att vara norr över.
Jag ställer mig på en våg som de har i receptionen och ser att jag tappat 9kg på 11 dagar och föreställer mig då hur det måste vara för Anders kropp som vägde 60kg när vi började och därmed inte hade så mycket att bli av med till att börja med. Inte så konstigt att något ger med sig kanske..
I mängden notifikationer ser jag också att Julia följt mig på Instagram och klumpen som jag burit runt på i magen löses omedelbart upp och förvandlas till små fjärilar istället och jag sitter och ler som en idiot i matsalen.
När det bekräftats att Anders inte kommer fortsätta sin vandring blir det gårdsförsäljning av hans mat som han skickat upp och jag står en stund och försöker kränga iväg hans frystorkade mat som en östasiatisk gatuförsäljare innan jag bestämmer mig för att strömlinjeforma processen och sätter upp kartongen med Anders nummer på och uppmanar att man Swishar en summa till det. De arbetande i stugan verkade inte helt nöjda över sin nya konkurrens och kartongen försvann senare på kvällen, aja.
Ryggsäcken packas om med all ny mat och proviant och känns inte alls så sympatisk att ha på ryggen längre med sina svala 21kg och jag känner på mig att morgondagens klättring kommer vara dryg. Jag, Anne och Nicklas äter på restaurangen och här beställs renytterfilé och en öl med procenthalt som inte börjar med ”3” och det smakar helt fantastiskt.
Nicklas kommer stanna kvar i Kvikkjokk ett par dagar och vänta på att hans mamma kommer upp så de kan fortsätta tillsammans och jag och Anne bestämmer att vi ska ses på frukosten kl. 8 och fortsätta tillsammans. Över middagen lär hon mig också säga ”vacker flicka” på holländska; mooi meisje, utifall jag skulle råka infinna mig på en bar i holland och ser en mooi meisje som verkar behöva sällskap (Anne’s ord). Trots att jag blir upplärd av en förskolelärare tar det mig alldeles för många försök innan frasen är memorerad och kan uttalas. Mycket som flyger runt i huvudet efter i dag.
Det smakade precis så bra som det ser ut att göra
Skönt att veta vad som hänt med Anders även om nyheterna inte var goda och fortfarande glad över att Julia hittat mig på annat vis. Alla känslor om att avbryta i Kvikkjokk är helt bortblåsta och jag känner mig nu mer motiverad än någonsin att göra klart vad jag påbörjat, för mig själv och för Anders och jag ser väldigt mycket fram emot nästa sträcka; Kvikkjokk -> Ammarnäs där man inte passerar några STF stugor på 17 mil och endast går igenom två mindre samhällen (Jäckvik & Adolfsström) på hela vägen. Resten är ödslig svensk vildmark.