[35km] ? – Ammarnäs
När jag vaknar första gången vid 08 så är det till ett lätt droppande på tältet och jag känner direkt att jag inte är SÅ kissnödig och också att jag verkligen inte orkar fälla tält i regn, så jag somnar om igen. Nästa uppvaknande är vid 09 och då p.g.a. sprängande urinblåsa och olidlig värme i tältet. När jag springer ut och ska lätta på trycket så ser jag något grått och lurvigt som ligger några meter från tältet som vid närmare inspektion visar sig vara en död fjällräv som ligger där. Fortfarande ganska nyvaken och med en urinblåsa som troligtvis svällt halvvägs upp i huvudet fattar jag knappt vad jag tittar på och framförallt inte vad som kan ha hänt. Den är biten över nacken men inte äten på. Väldigt konstig start på en dag.
Äter frukost i tältet och tittar ut över vidderna och slås över hur vackert det är att kunna sitta i sitt tält och käka medan man tittar på en renhjord som driver omkring ett par hundra meter bort.
Bättre frukostutsikt får man leta hårt efter
Mindre vackert är det första naturdassbesöket som ska tacklas lite senare. Som namnet skvallrar om finns det inte mycket till privatliv på ett kalfjäll om man inte väljer att skita i tältet, men mer exhibitionistisk än så känner jag att jag är, det är ju ändå inte en jävel som går här,
ellerhur?
Hinner huka mig ner i kanske 15 sekunder innan ett par kommer över närmsta krönet och går förbi glatt vinkandes åt mig, för att verkligen visa att de ser mig, de vet vad jag gör och de behöver bekräfta detta. Självklart, som att morgonen inte var händelserik nog.
Efter det lätt pinsamma dassbesöket går jag vidare vid 10 och passerar snart paret som lika glatt hälsar igen, båda med ett sånt där ”jag har sett dig bajsa” leende på läpparna. Ni har troligtvis aldrig sett ett sånt men jag lovar att det är ett karaktäristiskt leende. Jag lämnar dem och deras äckliga bajsleenden bakom mig och når Rävfallet vid 14 som är en obemannad STF stuga som är öppen för allmänheten. Det är alltså en fullutrustad övernattningsstuga som underhålls av STF som är gratis att använda (STF är en fantastisk förening) och där stannar jag för att göra lunch.
Om detta är rävfallet som stugplatsen är döpt efter vet jag inte, men verkar rimligt.
Det är vanligt att folk lämnar kvar saker de inte behöver eller vill bära med sig i stugorna (som jag gjorde i Jäckvik) och här ligger ett paket cigaretter som någon lämnat kvar. Jag tvekar en stund men tar sedan en cigg ute i solen efter att inte ha rökt på väldigt länge och det var obehagligt gött. Så pass gött att jag fick lägga band på mig själv att inte ta med hela paketet.
När jag lämnar rävfallet har jag 22km kvar till Ammarnäs enligt kartan (som man ska lita på till skillnad från de höftgissade ”vägskyltarna”). När jag passerar dagens högsta punkt några timmar efter Rävfallet så är vyerna otroliga. Till vänster har jag Ammarfjället där det finns ett antal toppar på över 1900m och till höger sträcker böljande kalfjäll så långt ögat når (där jag gick tidigare i dag & igår).
Ammarfjäll
Ytterligare ett par timmar senare så kommer jag fram till en liten nödstuga som beslagtagits av en fransman som går från söder till norr och vi pratar en stund. Han skrattar åt min ambition att cykla kungsleden eller gröna bandet någon gång. Jag ska nog visa dig, jävla fransos.
Såna här finns lite här och var utefter leden. Tror jag bidrog till majoriteten av dem.
Samtidigt som jag passerar en skylt som läser ”Ammarnäs 3” börjar det regna, först lätt och sedan öppnar sig skyn på riktigt och skidbacken sliras ner för i ösregn. Efter en timme kommer jag fram till världens mest deprimerande camping vid foten av skidbacken och söker färgäves efter någon livsform eller tilltalande tältplats men här finns endast tomma grusplaner, möglande husvagnar och påtaglig ångest, så jag går planlöst vidare (skyltningen/markeringarna slutade så fort man såg asfalt) i hopp om att hitta något.
Ett solbränt och skäggigt självporträtt
Efter 20 minuter sightseeing (skog till vänster, asfalt i mitten och skog till höger) i Ammarnäs dyker en skylt upp i horisonten; ”Ammarnäs Wärdshus” och jag känner livslusten återvända. Jag kommer in i huset vid 20.30 och frågar omedelbart om restaurangen fortfarande är öppen och känner att jag vill kyssa den skäggbeklädda mannen bakom kassan när han säger att de stänger om 30 minuter och att jag kan gå o lägga av mig grejerna så fixar han i ordning ett bord åt mig.
Jag beställer Entrecote som mat och ett glas rött vin, en öl och en cola till dryck. Servitören skrattar åt min beställning men ser nog i mina ögon att jag behöver det här och skyndar iväg och hämtar en cola direkt som försvinner lika snabbt. Det går inte att beskriva hur det känns att få riktig (och fin) mat efter en sån här dag. Jag tänker mig att det är ungefär som en högkristlig bröllopsnatt.
Bastun är fortfarande igång och det blir en timmes fotvård där inne efter maten. Plötsligt blev det en polygamisk bröllopsnatt istället och återigen känner jag mig som en ny människa innan jag går och lägger mig. Trots det så känner jag nu att jag verkligen vill vara klar och få komma hem, men jag har ingen tanke på att sluta, utan jag vill bara bli klar. Det är bara att gå. Jag har tagit mitt förnuft till fånga och bestämt att det inte är värt bragden att gå direkt till Hemavan.