[38km] ? – Vuonatjvik
När jag krälar ut från mitt temporära hem vid kl. 08 har Anne redan ätit och fällt sitt. Jag sätter mig bredvid henne bakom en stor sten för att komma undan den hårda och kyliga vinden. Jag föreslår en ambitiös plan; att vi försöker ta oss direkt till Vuonatjvik i dag och efter att ha kikat på karta så uppskattar vi att det är ungefär 30km och Anne är skeptisk.
Vi lämnar Nick bakom oss vid 09 då vi inte känner för att vänta längre och vi går tillsammans tills Anne stannar och tar lite bilder. Jag fortsätter att gå och det var sista gången jag såg Anne.
Efter ungefär 2 timmar korsar jag Piteåälven och börjar här ana att vi kanske räknat en gnutta fel på distansen då vi tänkte att det bara skulle vara ett par kilometer och vid brokorsningen står det ”Vuonatjvik 32”. Dessa vägskyltar är ungefär lika pålitliga som Rolexförsäljare sittandes i skräddarställning med filtar framför sig så jag lägger inte så mycket vikt på siffran och fortsätter på andra sidan älven där man får passera ett tiotal små myrar som är rejält plaskiga. Jag misstänker att kängorna får jobba hårt för att hålla tätt men mina fötter förblir torra trots det brutala underlaget, <3 Meindl.
Rast vid Piteåälven
Efter en rejäl lunchpaus fortsätter stigen rakt upp för sidan av ett berg genom en tät björkskog och det är säkert 35 grader uppför i nån km och det känns som att hjärtat ska studsa ut ur bröstet på mig när jag kommer upp och kikar ut över det utomjordiska landskapet som ligger framför. Leden går som en labyrint mellan stora klippblock uppe på platån som man slingrar sig genom och strax efter stenlabyrinten som sträckte sig ett par kilometer är det dags för berg nummer två.
Jag lovar att det känns brantare än det ser ut
Detta skråar man upp för istället och jag kan hålla god takt uppför då det inte är särskilt brant. När man når ryggen på berget och ser ut över andra sidan så inser jag att jag kan se vart jag ska härifrån (tror jag, visade sig att det var ännu längre bort) och här börjar mina förhoppningar om att klara hela vägen i dag att sjunka.
Kroppen känns förvånadsvärt bra trots ~20km under sig och jag fortsätter att gå och efter några nu riktigt trötta timmar kommer jag fram till en ny vägskylt som läser ”Vuonatjvik 9” och nu vänder känslan trots att jag redan gått närmare 3 mil på 9 timmar inkl. pauser och lunch. Jag hade trots allt planerat att gå 12 timmar i dag, men på den rimligare distansen 30km.
”Det är bara att gå.”
”Det är bara att gå.”
”Håll käften, det gör inte så ont. Fortsätt gå.”
”Det kommer gå, det är bara att gå.”
”Det är bara att gå.”
När jag gått lite drygt 2 timmar till så skymtar jag ett tak genom skogen och jag känner hur ögonen börjar vattnas, jag kan inte fatta själv att jag har klarat det.
Ett underligt fynd, nästan helt oanvända. Samma märke och modell som Anders har. Tecken på högre makt?
Jag går till den lilla butiken som till min förvåning finns (liknande de ’butiker’ som finns i STFs fjällstugor) och köper en Pepsi och en Trocadero som snabbt faller offer för min törst efter energi. Han som äger stugbyn blir imponerad och kallar mig för en hårding när jag svarar på ”Hur långt har du gått i dag då?”, det känns bra.
Till middagen knäpper en av de två Norrlands Guld som jag burit med mig för att kunna överraska Anders med efter nån lång dag, men den smakar inte särskilt bra utan sällskap och jag får hälla ut halva då jag mest kände mig ensam.
Den vanliga fotvårdsstunden i tältet blir rejält utdragen och jag spenderar säkert 45 minuter med att massera fötter, vader och baksidan lår. Det känns helt klart i kroppen att det gjorts något extra i dag och stelheten smyger sig på direkt man slutat röra sig och jag hoppas att jag lyckas sova bort det.