Så vad var syftet egentligen?
Ju mer jag tänker på frågan desto mer komplicerat blir svaret. Det började som en kul idé för nästan två år sen mellan tre vänner som älskar att vara ute i naturen, men nu känner jag mer att det skiftat till att bevisa för mig själv att jag kunde klara det. Efter att Anders fick avbryta försvann alla tvivel som fanns om att inte klara det och jag behövde nog visa att det faktiskt var så, inte bara en positiv tanke som flög i mig.
Jag tror inte att jag lärt mig så mycket om mig själv som jag trodde att jag skulle, om det indikerar att jag redan kan mig själv bra eller om det visar på inlärningssvårigheter vet jag inte riktigt. Något jag definitivt lärt mig är dock att mycket går så länge man kan intala sig själv att man kommer klara det och tro på det själv. Det är ju en ganska viktig livsläxa. Det känns också som en sån där sak som många kanske säger sig själva utan att egentligen sätta på prov och jag kan säga att det är underbart att verkligen få det bevisat.
Sanningen är den att de sista 7 dagarna har jag inte tänkt särskilt mycket alls, utan det har mer rullat som ett mantra i mitt huvud; ”Det är bara att gå” och konstigt nog har det inte funnits utrymme för så mycket reflektion eller soul searching, med risk för att bryta det. Det är vad jag har tänkt varje gång fötterna gör så ont att det känns som att jag haltar med båda benen, eller när knäna värker i nerförsbackarna, eller när jag trampat snett, eller när jag sparkat på en sten så att det känns som att tårna flyger av foten; Det är bara att gå. Och det gick ju.
Det känns ofattbart att jag har gjort det här, även nu när jag sitter och skriver ihop detta drygt två veckor efter jag kommit hem. Vad som känns nästan mer ofattbart är att jag törstar efter mer. Jag tror inte att jag kommer kunna sluta nu. Och jag ser fram emot framtida års äventyr och vart de leder mig. Tack för att ni följt med mig på resan. Ses nästa år.