[25km] Kvikkjokk – ?
Jag vaknar till ljudet av tunga droppar på tältduken men blir lite förvirrad när jag kikar ut och möts av ett ganska lätt regn utanför, sen inser jag att tältet slagits upp under en stor björk och känner lättnaden över att inte behöva fälla tält i ösregn. Jag packar ihop allt i ryggsäcken i förtältet för att sen gå ut för att börja fälla tält och jag hinner väl rycka ungefär fyra tältpinnar innan de tunga dropparna som jag hörde tidigare hade varit en bra representation av vädret utanför och det fullkomligt vräker ner. Tältet och jag är dyngsura på tiden det tar mig att fälla det (vilket vid det här laget inte är många minuter). Skit också.
Hittar Anne på hotellfrukosten vid 07:30 skrivandes i sin dagbok och vi sitter och äter i över en timme tills vi är helt fullastade på ägg, smörgåsar, yogurt och kaffe. När vi inte klarar av att äta mer rullar vi ut från restaurangen och sitter i stuglobbyn en stund och fipplar med mobilerna innan vi går ner till båten som tar en över och nedströms på älven. Där möter vi Nick, en Amerikansk student bosatt i Lund som börjat i Kvikkjokk och därmed är på sin första dag påväg mot Hemavan.
På andra sidan märks det omedelbart att vi nu är på den minst populära sträckan på leden då stigen är just det; en liten skogsstig, istället för de meterbreda upptrampade landsvägarna som den förvandlats till några mil norr upp. De första 4km är en brant terrängtrappa med ojämna, för stora och rejält hala trappsteg från nattens och morgonens regnväder. De där 21kg på ryggen känns snarare som 210kg och det fullkomligt brinner i benen och lungorna när vi äntligen kommer upp på platt mark efter 1,5 timme där vi tar en paus.
Anne i urskogen
När vi sitter och vilar kommer Nick ikapp oss och är frikostig att dela med sig om sina bragder i ”the rockies” och andra långvandringar, men hans ryggsäck hänger i 25 graders vinkel och svajjar som en pendel när han går och han har på sig 3/4 byxor. Hm.
Vi fortsätter med det ovälkomna sällskapet som är snabb att tillhandahålla tips och tricks som ingen efterfrågat och vi når den lilla nödstuga som jag och Anne bestämt var dagens mål efter 12km. Vi stannar och äter lite och jag passar på att torka tältet i den hårda vinden och sporadiska solen. Experten av inget Nick halar då fram ett halvt Brie-osthjul som han täljer till sig en bit från med en liten dessertkniv. Jag och Anne sitter och stirrar oförstående på honom och vet nog inte riktigt hur vi ska reagera på det som utspelas framför oss. Jag nöjer mig med att tänka att hans tips och tricks kommer expresslevereras till min hjärnas papperskorg för att sedan raderas permanent strax efter.
Torka tält
Nödstugan
Efter någon timme går vi vidare då vi känner oss okej i kropparna och börjar strax gå upp för berg #2 för dagen, men skoningsfullt är detta betydligt lägre och man ska bara upp för 150 höjdmeter. Jag går snabbt för att lämna Nicks konstanta skitsnack bakom mig.
Trots den relativt låga höjden möts man av en av resans bästa vyer från höjden. Säkert 50km sikt i alla väderstreck och jag bara sätter mig leendes på en sten och börjar packa upp Digestive, Whisky, Kamera och mina hörlurar. När Anne och Nick kommer ikapp nån kvart senare sitter jag fortfarande på samma plats och lyssnar på min favoritlåt (Den minsta av segrar, av 1900) och jag sitter kvar i 10 minuter till efter de fortsatt efter sin rast.
Jag kommer ikapp och går förbi dem och vi slår läger intill en stor fors när klockan har hunnit bli 19. Jag slösar ingen tid och börjar med min mat direkt jag är klar med tältet då jag är riktigt trött och hungrig efter dagens 10 timmar. Över middagen berättar jag för Anne att mina fötter ömmar rejält och ”the prodigy” Nick fliker då in med att det troligtvis beror på att vi gått långt i dag.. ELLER att jag kanske har brutit något ben i foten. Tack Nick.
Filmat från höjd mot där vi slog läger
Precis bredvid vår lägerplats