[22km] Syter – Viterskalet – Hemavan
Jag vaknar många gånger under natten när vinden och regnet tilltar sporadiskt. Jag vaknar också vid 05 utan att det droppar och överväger att passa på att fälla tält medan det inte regnar, men sovsäcken övertygar mig att det är dålig idé och jag somnar om istället. Nästa gång jag
vaknar så har regnet återkommit och jag springer upp till stugan för att käka frukost. Ser hur det slutar mitt i frukosten och springer då ner igen för att fälla tält utan att bli dyngsur.
Jag lämnar Syter bakom mig tillsammans med två Sweitzare som jag gått omlott med senaste dagarna. De har också gått från Abisko men är på sin 16e dag totalt. När vi gått i ungefär 1,5 timme så kikar vi på kartan och jag är inte riktigt nöjd med hur långt vi tagit oss på den tiden och drar upp hörlurarna och ökar takten lite successivt men det tar inte så lång stund innan jag går själv i den otroligt maffiga dalen. Tyvärr hänger molnen riktigt lågt och jag blir berånad på de annars förmodligen fantastiska vyerna, men det är en väldigt häftig känsla att gå i en relativt smal dal när molnen ligger som ett lock en bit ner på bergen och man verkligen får ett perspektiv på hur lågt ner molnen är.
Det ovädret som utlovats skiner med sin frånvaro och jag når Viterskalet vid 11:30, ungefär samtidigt som ovädret börjar lysa med sin närvaro. Jag äter fort då stugvärden kommer in i stugan och varnar om att ”det kommer inte bli soligare..” och när jag fortsätter har det utlovade ovädret verkligen hittat hit. Regn med motvindar på runt 25 m/s är en otrevlig kombination och det känns som att någon kastar grus i ansiktet på en medan man går, för att inte tala om att det känns som att stå och trycka sig mot en vägg när vinden tar i ordentligt. Rätt som det är byter vinden riktning på grund av den ojämna terrängen och så får man alla sekundmeter plötsligt från sidan istället, vilket hade varit jobbigt även utan ett 85L segel på ryggen.
Jag har fått vittring på mållinjen dock och kunde inte bry mig mindre om oväder, ömmande kroppsdelar eller undermåliga regnkläder. Det är bara att gå. Jag passerar en ”Hemavan 6” skylt och hjärtat bultar av andra anledningar än branta backar. Jag går snabbare och snart passerar jag ”Hemavan 5” och takten ökar ytterligare. ”Hemavan 3” syns bara 30 minuter senare trots nästan bara brant uppför. Jag har inte gått såhär hårt på hela resan och jag känner mig som en maskin när jag passerar totalt 6 andra som är påväg åt samma håll som jag inte har sett förut.
När jag ser liften som man kan ta sista biten ner till byn för att spara ett par kilometer så känner jag hur hela kroppen bubblar medan jag går förbi den och går vidare. Jag hälsar inte till folk jag möter längre och nästan springer ner för de branta backarna mot Hemavan. Det är bara att gå.
När jag ser porten som markerar start/mål 50 meter framför mig genom träden kommer tårarna och jag bara skrattar när jag går under den stora träbågen. Det känns så overkligt. När jag suttit ner en stund och samlat mig känner jag hur otroligt utmattad jag är efter att ha gått 11km på 1h50min trots hård motvind och få platta meter och jag har verkligen använt alla krafter jag hade i kroppen, vilket inte är så kul när man är i en by som bokstavligen är byggd i en skidbacke, det är liksom få ytor som inte lutar åt något håll.
Väl framme i Hemavans fjällstation ser jag att nattåget från Umeå är slutsålt och jag får stanna en natt i Hemavan. Jag letar upp en restaurang som har öppet och äter mitt livs godaste hamburgare och en öl. När jag sitter på restaurangen så inser jag att det kommer ta ett tag att ställa tillbaka sig till vardagen. Jag blir nästan vimmelkantig och disorienterad av att sitta inne i den halvfulla och livliga restaurangen och jag går direkt efter jag har ätit klart. Jag går och köper läsk på ICAt som ligger nära intill samt också ett par nya kalsonger för morgondagens medresenärers trevnad.
Slår igång bastun i källaren på fjällstationen där jag sitter själv i över 2 timmar och masserar och njuter. Jag fucking klarade det.